Idag har det gått 1 dygn sedan du lämnade mig, 1 dygn av ren sorg och ilska.
Fick nyheten om dig igår kl.08:36 och fick flertal panikattacker och sprang ut ur huset i bara pyjamas.
Jag pratade med Sofie senare under dagen och hon sa att det varit gulsot vilket gjorde mig förvirrad då du var vaccinerad mot båda delarna, men ingen vaccination är 100% säker tyvärr och det var du ett exempel på i det här fallet.
Vi bestämde att jag skulle åka upp idag, den 2:a november, för att grovrengöra buren samt hämta hem dig.
Jag grät inte på bussen eller på tåget men så fort jag satte foten i Önnestad kom dem som en flod.
Jag gick med tårar längs kinderna hela vägen till det röda lilla skulet brevid gamla smådjursstallet och satte mig och tog en cigg. Jag bara lät tårarna rinna för det kändes verkligen som om jag svikit dig, jag kunde hälsat på dig och jag kunde sagt hur tacksam jag var åt dig mer men så bra skulle det inte vara.
Jag kom fram till buren och ser en låda och jag måste sätta mig ner för jag trodde på riktigt att jag skulle svimma.
Jag plockade ut lådan och lyfte på locket och såg dig, ligga i den där jävla lådan helt livlös. Jag blev så arg på mig själv att jag inte åkte upp dagen innan som jag hade tänkt, då hade du kanske levt eller iaf avlivats och inte dött på det hemska sättet du gjorde.
Jag ställde dig under buren medan jag hämtade en skottkärra och började tömma hela buren, från allt...
Leksakerna tog jag med mig hem för dem skulle du ha, du älskade verkligen att kasta runt med dem och du var så lycklig.
Vattenskålen stälde jag först fint nere på gräset och lät den stå där.
Träbiten som Wilma hade lagt in till dig, som du älskade att sitta på, gjorde mig så ledsen att jag huttade iväg den åt helvete och sparkade sönder din vattenskål. Det skulle ju ändå slängas.
När buren var färdigstädad var det bara att ta lådan som du låg i och börja gå mot tåget. Stannade några gånger på vägen för kännde verkligen inte att mina ben klarade att lyfta mig mer. Det tog mig säker 45 minuter att gå den korta biten till tåget som vanligtvis tar typ 10 minuter. För mina ben kolapsade med jämna mellanrum.
Du var verkligen unik Olof och ingen kommer någonsin ta din plats.
Ett nytt äventyr för mig har börjat nu igår dock. Bruno, din bror, kommer att flytta in i din bur om några månader och kommer flytta hem till oss om några veckor :) Han liknar dig på så många vis och är så tacksam över honom. Men det känns fortfarande jobbigt att veta, att du ligger i min bakgård brevid Notte med ett ljus tänt samt några blommor.
Du fick begravas i halm och din favoritfilt, den du bet sönder hela tiden som aldrig riktigt gick att laga tyvärr. Hoppas du mår bra där uppe med Notte och Baloo.
Dröm sött Olof, idag tänder vi alla ljus i huset för dig <3
