Om några timmar ska jag äntligen åka hem, hem till Önnestad.
Har aldrig känt mig såhär ledsen som jag gör just nu, ända anledningen till att jag kommer hem på helgerna är för att vara med några få vänner, rida och vara med Olof.
Men vännerna blir färre, Olof flyttar upp och ridningen kanske försvinner till nästa termin.
Allt har gått så fort under dem senaste veckorna, jag har fått fler vänner än jag kunnat drömma om som faktiskt tycker om mig för den jag är, färgat håret ''svart'', piercat en smiley, åkt ner för en trappa på en madrass med ridväst och hjälm på men bäst av allt under dem här få veckorna har varit att få ämna skithålan lödde och träffa goa människor och slippa alla skappiga personer här.
Har aldrig varit et direkt ''fan'' av skolan eftersom jag varit mobbad och utfryst sedan 4:an av några anledningar som är sanna och många som är falska.
På Önnestad, jag vet inte vad det är men jag älskar det!
Skolan har blivit rolig, jag försöker komma igång med hälsan och tagga ner med att äta godis hela tiden, kunna gå upp på morgonen och även hålla koll på allt.
Under dessa veckor har jag lärt mig tvätta (ordentligt), träna?, äta hälsosamt och uppskatta mina timmars sömn.
Innan jag flyttade lovade jag mig själv att inte ändras för mycket men ändå när jag kommer hem efter först veckan känner inte ens mina föräldrar igen mig... Jag tar det som en bra sak, att jag förändrats.
Jag hatade den lilla osäkra tjejen som inte kunde säga nej, den som alla styrde runt, den som inte vågade sicka ut och den som var rädd för att säga sin åsikt.
Den tjejen jag blivit nu är den bästa variationen av mig jag någosin varit.
Jag kan äntligen säga nej även om folk blir sura och kallar mig snäl för att jag inte bjussar, jag kan äntligen säga min åsikt utan att bry mig om vad andra tycker, jag kan äntligen få vara den jag vill vilket har lätt till att jag är lätt retlig som fan för att jag tänker på alla gånger jag kunde gjort något men inte vågade, men mest av allt jag kan äntligen säga att jag älskar mig själv.
Alla har så lätt att tycka om sig själva vad jag ser det som, men jag har aldrig riktigt haft det även om jag sagt det.
Jag har ingen ångest över huvud taget längre, jag lever i nuet och jag trivs som fan.
Jag har en sak jag vill ha innan jag lämnar lödde helt och det är ett förlåt från dig Sara, Sara L.
Jag fick aldrig det, jag sa det aldrig heller för det har alltid varit jag som sagt förlåt men efter den insidenten i våras så tyckte jag det var din tur och jag har gett dig så många chanser att ge mig det, för jag förtjänar det efter alla åren vi känt varandra eller kände kanske man ska säga nu...
Du har mitt nummer, du ha min snap (snälla avblockera mig så vi kan snacka) och du vet vart jag bor.
Allt jag vill ha är ett förlåt och sen kan vi kramas och sen behöver du aldrig se mig igen...
Jag vill bara ha det där ordet Sara, så jag kan lägga lödde bakom mig.
Jag har fått många frågor om varför jag heter aztrael över allt och svaret är enkelt.
Jag tyckte katten i smurfarna var riktigt söt så därför bytte jag till det och det var redan någon som tagit orginal stavningen så tog och stavade det som det utalades fast med en twist.
Ganska trågig historia om hur jag fick ide'n till mitt namn men aja.
Om några timmar går bussen mot Lund och sen tåget till Önnestad, jag ska äntligen få komma hem...
Kommentera