Anledningen till det dåliga uppdateringen här på bloggen är för att jag har haft mycket i skolan just nu och velat va med mina vänner på helgen, men kommer börja starta upp den lite nu igen med ett försök att göra ett inlägg om dagen.
Har även fått ett dåligt läkarbesked i veckan och har mått ganska dåligt...
Jag har ju epilepsi som dem flesta vid det här laget vet och nu i oktober skulle jag och se min idol och har väntat sedan den 26:e februari så har varit fett taggad men hon blev tyvärr sjuk och måste helt enkelt känna sig bättre innan hon ska uppträda igen, vilket jag respekterar enormt med tanke på det året hon har haft med Cochella, Super Bowl, ny skiva ute, nya musikvideos med avancerad dans, en dokumentär ute där hon pratar mycket om sitt mående och en turne på det... Förstår verkligen att hon behövde vila och om det ska vara så att jag ska vänta i 3-4 månader till så får det vara så helt enkelt.
Men med tanke på att jag skulle gå på den här koserten så blev mitt EEG flyttat till november och tanken var att sänka min dos om möjligt efter det om allt såg bra ut, men jag sa att jag intte vill sänka min dos innan konserten för jag vet att det kommer förekomma mycket blinkande ljus och det kommer hända mycket vilket gör risken större för ett anfall och tar stor respekt till det så nu har mitt EEG blivit förskjutet till efter konserten och det kan dröja månader, kanske får ett nytt EEG om 6-9 månader igen och är så jävla less på att vara dåsig och trött hela tiden...
Grejen med epilepsi som jag har beskrivit på min förra blogg är som en jävligt jobbig vän.
Hon pratar inte ofta men när hon gör det så blir hon arg och aggresiv. Vilket ska symbolisera ett anfall.
Det som tar mig igenom det här just nu är hästarna, Olof, Notte, några på skolan och Hanna. Utan dem vet jag faktiskt inte om jag pallat med att leva. För er som inte har epilepsi tror säkert att jag överdriver som fan men det gör jag inte för det är så sjukt tungt att gå med vetskapen att om några sekunder kanske jag ligger på marken och krampar eller att jag kanske aldrig får det igen men grejen är att jag inte vet för ingen vill säga det ärligt utan man har fått höra i alla år att du KANSKE växer ifrån det och ni förstår kanske själva hur jävla tryggt det låter liksom.
Har börjat få fler panikattacker och mer ångest imed att EEGet blev flyttat och somsagt ni som inte har det, även om ni känner någon som har det, så förstår ni inte hur tufft det är... Att aldrig kunna bete sig normalt eller ens våga bada själv.
När vi badade på skolan sa jag alltid att jag hade mens för jag fick inte bada utan att en vuxen var med eller om Astrid var med men under vissa perioder känner man inte igen vissa personer och i dem stunderna vi badade så litade jag tyvärr inte på att Astrid skulle kunna ta hand om mig, inte för att hon är en dålig vän utan för att jag har svårt att lita på folk med min epilepsi.
Har under sommaren utmanat mig själv att åka till stranden och badat och åkt till sjörna för att bada men man märker direkt när man säger nej till sånt hur trågig folk tycker man är och jag förstår dem men jag kan inte hjälpa att jag hamnat i den här sitsen, hade jag inte haft epilepsi hade jag säkert inte varit så stark som jag är idag utan hade följt med på vasom även om jag inte vill men i vissa lägen typ när man ska bada skäms man för att säga ''Nej, jag får inte bada utan en vuxen.'' då får man tillbaka ''men vi kan ta hand om dig''. Nej det kan ni inte för ni vet inte hur ni ska hantera det, ni frågar knappt om det och dem flesta har aldrig sett mig ha ett anfall.
Epilepsin påverkar min skola också, att gå runt med en spruta i väskan varje dag och förklara för lärare hur den fungerar tar på en. Här står jag framför en lärare och skäms för att just jag ska bli särbehandlad... Det var verkligen så på tolvåker.
På Önnestad förstår dem och många här vet folk som har och vissa har epilepsi på skolan. Lärarna frågar mycket och vill hjälpa en vilket jag är väldigt tacksam över :) Här känner man sig inte utanför och till skillnad från lödde så respekterar faktiskt folk ett nej här utan att bli sura för minsta lilla. Det är något jag har enorm respekt för.
Nu har jag babblat klart för idag tror jag och imorgon kommer ett ganska jobbigt inlägg så va snälla och säg inget till mig om det. Jag ville bara skriva av mig och det var inte meningen att det skulle bli så personligt som det faktiskt blev men jag hoppas ni gillar det och faktiskt respekterar mig. Vill inte att folk ska tycka synd om mig för jag har mått skit över den händelsen och jag vill inte få det tryckt i ansiktet igen efter dem åren som gått, tack.
