Den 5:e april 2003 föddes en av mina bästa vänner på länge, hon förstod mig, hon lyssnade och vi var väldigt nära.
Lärde känna henne ordentligt 2010 och vi blev otroligt nära. Hon betydde allt för mig, eller hon gör det fortfarande.
Dem föörsta 2 åren var det mycket tillit som skulle in i vår relation och det krävdes väldigt mycket arbete då hon inte var den lättaste att få tillit ifrån.
Efter dem 2 åren blev vi tajtare och vi var ute mycket på min baksida med lite stockar som hon gillade att hoppa över och även om hon blev lätt trött så fortsatte hon för jag tror hon såg lyckan i att vara med mig, lika mycket som jag såg lyckan att vara med henne.
Sommaren 2015 visste jag skulle bli jobbig, vi spenderade mycket tid tillsammans och hade en jävligt mysig sommar helt enkelt. På något sätt visste jag att det var vår sista sommar ihop och det var tufft för jag ville inte känna så och ville inte att hon skulle lyssna på mig gråta som hon gjort så många gånger innan utan sista tiden tillsammans med henne ville jag bara vara lycklig och tänka på att hon fortfarande var kvar, att hon var med mig där hon hörde hemma.
En dag när jag kom hem ifrån skolan den fredagen den 9:e oktober 2015 så såg jag på henne, hon mådde skit. Jag började städa åt henne och gjorde så fint som möjligt, tog in henne på mitt rum, hämtade filtar och godis till oss och sen kllade vi på film i säkert 8 timmar. Jag behövde verkligen få vara med henne själv nu.
Söndagen den 11:e oktober gick jag till henne, hon hade varken ätit eller druckit något och oavsett vad jag hade att erbjuda henne tog hon en tugga och spottade ut det direkt, det var nog där jag förstod att det var dags...
Vi kollade på hennes favorit film, den vi alltid kollade på näär någon av oss mådde dåligt. Robin Hood.
Man kunde inte annat än att bli glad när man kollade på den och det gjorde att jag iaf i 80 minuter inte annat än kunde le, för just i dem 80 minutrarna fanns inga problem, det var bara jag och hon som alltid.
Filmen tog tillslut slut och verkligheten kom tillbaka snabbt med en massa tårar, hon la sig i min famn och andades tungt.
Hon låg kvar där medan jag jag och åt och mamma frågade direkt vad som var fel närr hon såg mina ögon.
-''Det är dags att ta bort henne, jag kan inte se henne såhär längre och veta att hon lider''.
Det var mitt svar och det spelas om och om igen i mitt huvud, dag ut och dag in.
Dagen efter åkte vi in till Landskrona, satte oss i väntrummet och väntade.
Efter ett tag kom en tjej ut och sa till oss att vi kunde ta rum 2. När vi klev in hade dem tänt ljus och släckt där, min fina tjej låg i min famn när dem stack in sprutan och jag kände sakta hur hennes hjärta slutade slå.
Min fina prinsessa var nu borta föralltid...
Den 12:e oktober 2015 avlivades min fina prinsessa Notte på en vetrinär klinik i Landskrona.
Sweetii, skiten, plutte, nutte, älskling, prinsessan, bästa vän... Många namn har du haft genom åren men ett kommer alltid tillhöra dig prinsessan och det är Notte.
Idag är det 2 år sedan du lämnade mig och jag skulle ljuga om jag inte ligger sömnlös ibland och gråter mina ögon helt röda eller att jag inte går runt med ångest och får panikattacker. För tro mig, det får jag men det går lättare för varje år som går och jag är bara evigt tacksam till dig för att du fanns där älskling, utan dig hade jag nog fortfarande varit helt knäckt inombords och tom på känslor. Tack vare dig fick jag veta vad äkta kärlek är och vad äkta vänskap mellan ett djur och människa är.
Du ar lärt mig så otroligt mycket fint ooch det suger att jag inte kan vara hemma idag och lägga en blomma på din grav med ett fint litet ljus vid sidan av det.
Fan vad jag hatar att du är borta, men jag hoppas du springer rundor med Baloo på dem stora gröna ängarna och med hela mitt hjärta så finns det bara en sak kvar att säga.
Tack Notte, tack för allt.
Kommentera