Mod...
Alla har det fast på olika sätt, vissa vill uppnå ett annat slags mod än vad det redan har.
Jag är modig på flera olika plan enligt mig själv.
Jag vågar vara den jag är, jag kan stå fast vid min åsikt, jag vågar åta mig större utmaningar men, en sak har jag saknat...
Jag har inte modet till att gå tillbaka.
Jag har svårt att träffa vänner från förr, jag har svårt att gå tillbaka till olika platser som en gång var så viktig för mig och jag har väldigt svårt att säga hej efter ett hejdå.
För ca 7 år sedan blev jag skötare på en ponny, något år senare blev jag fodervärd.
Han betydde allt för mig, han va en hjälte för mig.
Hade jag haft en jobbig dag gick jag till honom, hade jag haft en bra dag gick jag till honom, hade jag fått dåliga eller bra besked gick jag till honom. Han var den jag litade mest på och dum som jag var trodde jag att vi aldrig skulle skiljas åt...
För snart 3 år sedan kom jag till stallet som vanligt, en tjej som jag verkligen hatade gav mig den hemska nyheten. Han hade blivit såld.
Jag hade bara 1 månad kvar med den som betydde mest för mig, den som gjorde mig hel.
Jag såg till att åka ut där alla dagar i veckan hela den månaden, för den dagen han skulle åka, den 29 mars, var jag inte där.
Det var nog bara bra, jag hade inte kunnat släppa iväg honom, aldrig i hela mitt liv att jag skulle gjort det.
Sista månaden var den bästa, jag vet inte om det uppfattades som det bara för att det var vår sista tid tillsammans eller om det var för att jag verkligen tog vara på tiden och uppskattade den. Men den månaden har varit den bästa månaden i mitt liv.
Sista gången jag såg honom var den 25 mars 2015, 4 dagar innan han lämnade mig.
Jag frågade stallchefen om jag fick rida honom, en sista gång liksom. Det fick jag.
Jag ryktade honom i säkert 1 timme, tränsade honom och gick ut på gårdsplanen och hoppade upp på hans lilla rygg. Vi red ut på galoppbanan, vidare mot dungen där jag hoppade av och lät honom beta en stund samtidigt som jag kände en flod av tårar rinna ner för kinderna. Han hade slutat beta och gick fram till mig och la sitt lilla huvud i min famn och puffadde mig i ansiktet.
Jag ställde mig upp alldeles darrig och skakig, hoppade upp igen och red mot sommarhagen. Där tog vi vår sista galopp ihop, där slängde han av mig en sista gång och där betade han med mig en sista gång.
Under hela ridturen njöt jag som fan, jag var så glad att jag fått en sådan bra kontakt med honom.
Efter att han såldes gick jag runt med ständig ångest, jag vågade inte fråga ridskolan vart han hade hamnat.
Jag vågade inte säga hej till honom igen.
När det gått ca 5 månader tog jag modet till mig, jag frågade ridskolan och svaret jag fick sitter fortfarande kvar i huvudet.
''- Den informationen får vi inte ge ut.''
Jag ville slå dem, så förbannad var jag. Jag ville verkligen skrika på dem att dem inte var kloka, men jag visste att det intee skulle löna sig. Efter det svaret tappade jag modet igen.
För någon månad sedan la jag ut en fråga i en häst grupp på facebook, jag skrev all fakta jag visste om honom, jag la in bilder och frågade om någon sätt honom, jag visste att det säkert inte skulle leda någonstans men jag hade hopp och jag hade äntligen vågat ta tag i det, att försöka se honom igen.
Några dagar senare fick jag ett PM där en tjej hade skrivit att hon hade honom, att hon hade min älskade ponny.
Jag började gråta när hon berättade hur bra han hade det och hur lycklig han var. Det räckte gott och väl för mig, att veta att han hade det bra och vart han var.
Nu, 5 månader efter att jag skrivit med henne frågade jag henne, om jag fick träffa honom igen under vecka 44.
Hon sa ja, det bästa beskedet jag fått efter att jag förlorat honom. Jag ska äntligen få träffa honom om 24 dagar.
Efter 2 år, 2 år av ren smärta, ska jag äntligen få träffa dig igen min stjärna.
Har saknat dig så, Filuren.
Kommentera