Idag har jag mått skit.
Ringde precis mamma och berättade att jag haft ångest igår och fick till svar ''det kan de inte ha varit, de e ju allvarligt''.
Inte ens min mamma lyssnar på mig, jag sa att jag mådde dåligt och hon förnekade det totalt.
Allt jag vill är att hålla om Olof nu och känna den där känslan som gör att allt känns bättre, men den känslan kommer jag aldrig få känna igen, den känslan försvann när han gjorde det.
Jag har förlorat mycket det senaste året, många jag brytt mig om.
Sara, Olof, motivation, lycka och sist Astid...
Ringde henne idag men innan hon svarade så la jag på. För vad tjänar jag på det? En dålig ursäkt eller att jag inte är en bra vän och de pallar jag inte höra just nu. Jag pallar inte höra att jag inte är tillräckligt bra.
Har under många år undrat varför jag känner mig tom, varför jag inte känner mig lika lycklig längre och kom fram till att det är mitt egna fel. Jag skjuter iväg människor, jag orkar inte med andra människor just nu.
Precis när jag började må bra igen så försvann Olof och då hamnade jag på ruta 1 igen. Under 2 år har jag kämpat mig sakta men säkert upp för att sen bara bli ner knuffad igen.
Planen just nu är att ta en dag i taget. Inte planera för långt fram. Försöka hitta lite glädje varje dag och kanske inte känna mig lika tom längre.
Allt jag vet är att om inget annat dåligt händer så kommer jag klara det, då kommer jag må bra igen. Tills dess är det bara att fejka ett skratt och ett leende. Det har jag gjort länge.
